Bitter vid separation

Vet egentligen inte om jag ska skriva om kommentarer jag får i ett annat inlägg.

Men eftersom jag till största delen skriver här för min egen skull,
gör jag det ändå.

Vist kan jag låta bitter när jag skriver om Exet,

men jag kan tycka att det är ganska naturligt.

Vem vill bli lämnad av någon oavsett orsak.

Kanske är jag bitter på att livet inte blev som jag hoppats.

Det rosenröda romantiska.

Att träffa en man som man älskar fullt ut hela livet,

som delar alla ens åsikter och önskningar,

någon att bli gammal ihop med.

Men jag tycker trots allt att de är det bästa som kunde hända oss båda.

Vårt förhållande var slut sedan länge.

Jag är glad för hans skull,

att han har träffat en kvinna som gör honom lycklig.

Även om jag inte älskar honom längre.

så är det ju en man som jag delat många år med och gjort en massa roligt med.

Samt naturligtvis att vi fått två fantastiska barn.

Att kvinnan han träffat, 

är en supertjej som barnen verkligen tycker om,

är något som jag tycker är så himla skönt.

En tjej som är så där himla mysig, en sån där man vill ha som vän.

Tänk om han träffat tjejen från helvetet,

som inte tycker om barn överhuvud taget,

som inte varit omtyckt av våra bekanta, (vilket jag vet att hon är)

och inte hade velat göra något bra av den situation som vi hamnat i.

DÅ hade det varit superjobbigt.

Men det är klart att vi har lite olika syn på saker och ting,

annars hade det ju inte tagit slut.

Men i det stora hela tror jag att vi är ganska överens.

Men vist har det varit jobbigt.

Alla uppbrott och förändringar är jobbiga,

även om det är till det bättre.


Nu tror jag att vi båda har hittat ett sätt att vara i vår separation som fungerar.
För hur gör man egentligen efter en separation?
Hur uppför man sej?
Hur pratar man och umgås på ett naturligt sätt?


För det är ju trots allt så att vi kommer att umgås och träffas under hela livet.
Vi har ju barn ihop som kommer fylla år,
ta studenten, få egna barn.


Att inte kunna umgås på ett naturligt sätt, är mej helt främmande.
Jag har alltid tyckt att det varit konstigt att det finns par som har barn ihop,
som har delat livet och som sen inte kan prata med varandra.
Inte vara på samma avslutning eller barnkalas.


Mitt mål är.
Att kunna ungås naturligt när det behövs,
kanske till och med ha lite trevligt.
Hjälpa varandra om och när det behövs.
Inte att vara bästa vänner.
Men vänner.